Wimans tilltag gick dock över flera nya gränser och reaktionerna i de flöden jag själv kan överblicka var därefter – chockade, ilskna, besvikna, föraktfulla, hånfulla och bedrövade. Han gav sig själv generöst krönikeutrymme att bre ut sig om sitt eget verks föregivna betydelse och relevans. Oset av korruption kring DN:s mönster i sitt boktipsande undergräver detta över tid. Men detta är trots allt inte det värsta, det värsta är tystnaden från landets kulturredaktioner. All denna tystnad inte bara vidmakthåller korruptionen utan bidrar till att sprida och stärka den när övertramp som Wimans förbigås utan offentlig reaktion.
