När Liz Harris under en och en halv vecka hade skrivit på och spelat in sångerna på ”Grid of points” drabbades Groupers enda medlem av en så hög feber att hon inte längre orkade arbeta. Och när hon väl hade tagit sig igenom sjukdomen granskade hon materialet hon samlat på sig och kom fram till att det var färdigt, att Groupers tionde album var komplett som det var. Och även om den där febern kom först efter att Harris samlat de stillsamma pianostycken som utgör ”Grid of points” så låter det, som det brukar, snarare som att de faktiskt har spelats in under en virusorsakad temperaturtopp. En förutsättning när man gör musik som är så drömsk och närmast meditativt lågmäld som Groupers är att det ändå finns något slags kärna att svepa de skira körerna och sköra pianomelodierna kring. Den finns tveklöst i ”Blouse” och ”Driving” – två av de absolut mest småskaligt dramatiska ballader som Harris har komponerat – men på andra håll blir ”Grid of points” trots allt lite väl ödslig och stillastående.

Source: Dagens Nyheter April 28, 2018 18:56 UTC