När gitarristen Johan Lindström släpper sin första skiva i eget namn känns det meningsfullt att se tillbaka på alla gånger jag har nämnt honom med anledning av att han har spelat med andra. För Lindström har en sällan hörd stilkänsla, som tycks uthärda den enorma flodvågen av elgitarrspel som förr eller senare måste skölja över den som fördjupar sig i instrumentet. Jag tror det är så han kommer förbi klichéerna och trotsar givna genrer, samtidigt som han ofta befinner sig i deras omedelbara närhet. Lindström är på samma gång en nostalgiker: han laborerar med klassisk riffkonst, en låt påminner om Henry Mancinis ikoniska ”Peter Gunn”, ett par andra leker med boogie, surf och swing. Allt det där ingår i ett uppdaterat, musikaliskt språkbruk som Lindström har rik koll på – även om han inte nödvändigtvis leder utvecklingen med sitt eget namn på skivomslagen.

Source: Dagens Nyheter May 08, 2018 18:56 UTC