Men när jag var mitt uppe i det började jag tro att det var normalt, att det var så det var att leva. Det var ju inte som att Emma Lundh inte bad om hjälp, det var bara det att fotbollen inte klarade av att ge henne den. Så många gånger som jag har ringt hem till morsan... Ena gången: ”Jag har ADHD, jag måste ha medicin”. Jag hade hunnit läsa såpass mycket om MS så att jag i alla fall visste att det inte skulle innebära att jag var på väg att dö. Innebär det då att det inte finns någon besvikelse och bitterhet i Emma Lundh över att det har blivit som det har blivit?

Source: Aftonbladet May 05, 2018 05:48 UTC