Den stora behållningen med August Strindbergs roman ”En dåres försvarstal” är att den så exakt porträtterar en särskild typ av uppblåst manligt ego. En platinablond furie i solglasögon som inleder med att gasta ”Strindberg var en man av medellängd” samtidigt som hon måttar i knähöjd. Just de där växlingarna mellan självkänsla och tillintetgjordhet fångar Wallander med en nästan manisk energi. Scenens stolar blir barnen som hon klumpigt försöker samla ihop på vägen. Just de där växlingarna mellan självkänsla och tillintetgjordhet fångar Wallander med en nästan manisk energi.

Source: Dagens Nyheter April 30, 2018 08:37 UTC